Payton Pritchard är NBA:s mest oväntade isolationsspelare, och inför den kommande säsongen har Boston Celtics lagt sin tilltro till honom. Han har skrivit på en tvåårig förlängning värd 44,2 miljoner dollar som håller honom i klubben till 2030.

Payton Pritchard sitter på Celtics bänk när han känner en knackning på axeln.

Det är sent i april, och tiden håller på att rinna ut i Game 3 i första omgången av slutspelet. Boston har byggt upp ledningen till 103-98 med drygt en minut kvar, och en seger på bortaplan i Philadelphia är inom räckhåll. Det är vad Celtics brukar göra: slå Sixers i slutspelet, varje gång lagen har mötts i eftersäsongen under de senaste 44 åren. Pritchard har haglat med trepoängare ikväll, fem stycken, och han har bidragit avgörande till laget. Vem vet vilken Philly-gästfrihet som väntar honom nu.

Han vänder sig om och ser en man som är ännu kortare än han själv, något som är ovanligt för Pritchard på NBA-planen. Mannen är helt klädd i svart. Svart läderjacka, svart t-shirt, svart keps. Allt utgör en skarp bakgrund för hans halsband, en glittrande romersk tvåa, som blänker när det träffar arenans ljus precis rätt, och —

“Åh, skit”, tänker Pritchard. “Det är …”

Allen Iverson tittar på Pritchard, minns Pritchard, och säger: “Du är den svalaste vita pojken jag någonsin sett.”

En fallstudie i att vara sval: ingen i ligan hade en bättre effektiv skottprocent på isolationsspel förra säsongen än Pritchard, med 58,6 procent. Varken Nikola Jokic (57,1 procent), Shai Gilgeous-Alexander (56,4 procent) eller Luka Doncic (55,8 procent) kom i närheten. Vid säsongens mitt låg han på 1,30 poäng per isolationsanfall (minst 100 anfall), enligt Stat Defender. Om han hade hållit den takten hade det varit det högsta värdet för en spelare under det senaste decenniet. Pritchard tappade fart under säsongens andra halva, men enligt NBA.com var hans 1,11 poäng per anfall för hela säsongen fortfarande tredje bäst i ligan, efter Doncic och SGA.

Han är NBA:s mest osannolika isolationskung. Och det är därför det bara känns naturligt att i Iversons närvaro, skyddshelgonet för små isolationskungar, Pritchards mest brådskande tanke är: “Det är AI.”

Hans näst mest brådskande tanke: “Jag måste vakna till. Nu måste jag bli galen.”

Celtics har lekt med Sixers känslor i fjärde perioden och låtit dem komma nära sent i matchen: först tre poängs underläge, sedan ett, sedan två. Med lite mer än en minut kvar bestämmer sig Pritchard för att bryta deras motstånd.

“HAN ÄR EN MÖRDARE”, ropar play-by-play-reportern Eric Collins i sändningen, passande nog, när Pritchard sänker en trepoängare från 26 fot med ett stegfake precis när slutsignalen ljuder.

Pritchard sparar dock det mesta av sitt fyrverkeri till Game 4, två dagar senare. Han träffar en enbent, slutsignalsträff från trepoängslinjen i slutet av första perioden. Han bär Boston i första halvlek, där han gör 18 poäng mot startfemmans sammanlagda 24. Och han avslutar kvällen med sitt karriärbästa på både säsongen och slutspelet: 32 poäng.

Pritchard gör allt detta från bänken, för det är vad han är: en bänkspelare. Han är faktiskt måttstocken för bänkspelare, två säsonger efter att ha korats till Sixth Man of the Year. Egentligen är han startspelare i den här ligan, eller åtminstone kan vara det, precis som förra säsongen när han startade 50 matcher efter att Jrue Holiday lämnat för Portland och Jayson Tatum slitit av sin hälsena. Å andra sidan är han gimmickkillen (de där halvbanesskotten) och/eller fundamentalisten (de viralt berömda dribblingarna) och/eller killen som helt enkelt överträffat sina förutsättningar (det sena draftvalet i första rundan). Han har aldrig sett ut som en NBA-spelare, än mindre som en stjärna eller ibland startspelare för en av ligans tungviktare.

“Han är 6 fot 1 tum blöt”, säger Celtics assistenttränare Sam Cassell. Det stämmer inte riktigt, och ändå stämmer det på något sätt precis.

Om denna kontrakulturella isolationsstjärna är en mördare, så är han en tränad sådan. I flera år har Pritchard genomfört offseason-pass som, enligt dem som står honom nära, påminner om några av de största enamnsguard-ikonerna i sportens historia. De äger rum i anonyma gym och är endast mot dem som vågar möta honom, och försvara mot honom, på hans nivå.

Celtics kommer att behöva varenda gnutta av det. Och honom.

Boston förlitade sig mycket på Pritchards insatser under tiden före. Innan förra slutspelet spårade ur till en katastrof, när Celtics förvandlade en 3-1-ledning i serien mot Philly till en illamåendeframkallande förlust i Game 7. Innan de skickade iväg Jaylen Brown i sommar, till Philadelphia, av alla ställen.

Men nu, om Celtics vill ta tillbaka sin plats i toppen av en östra konferens som blivit allt mer hänsynslös, behöver de Pritchard ännu svalare.

“DET FINNS BARA något med en fuktig gymnastiksal”, säger Pritchard.

Det är 06.45 en morgon i mitten av juni, och Pritchard har just klivit in i den fuktiga gymnastiksal han själv valt, på en high school på Cape Cods sydöstra spets. Han hade kört fram till skolgården tio minuter tidigare, men fick vänta utanför medan hans tränare, Michael Soares, ringde en anställd för att låsa upp de låsta dubbeldörrarna.

Det här gymmet, liksom de flesta av de osmickrande gym som Pritchard väljer ut till sina sommarpass, har inga bekvämligheter som luftkonditionering. För några år sedan slog en värmebölja till i West Linn, Oregon, där han växte upp. Utomhus steg temperaturen till 115 grader Fahrenheit, och det blev bara mer tropiskt inomhus, där det nådde 120 i gymmet på hans gamla high school, där han genomförde träningen. Pritchard hade med sig extra handdukar, för till och med bollen svettades den dagen.

Förhållandena i hans boende på Cape Cod är milda i jämförelse. Och Pritchard gillar ändå smutsen.

Smutsen är anledningen till att han i flera år har rekryterat basketspelare från Division II och III, internationella spelare och hemmabyvänner till high school-gymnastiksalar. De är inte precis någon brokig samling, men de är inte heller polerade proffs, och Pritchard tycker att det gör dem hungriga. Han betalar bensinen för dem när de kör ner från Boston till Cape Cod, eller flygbiljetterna när de ska tvärs över landet eller över ett hav, eftersom de kan lita på att spela högljudd, obeveklig en mot en-försvar.

I dag, precis som alltid, handlar det om upprepning ihjäl sig för Pritchard. Tryck undan sin försvarare, skapa utrymme, skjut. Slå sin försvarare, ta dig till sin plats, skjut. Reagera när försvararen jagar honom. Driv mot korgen för att försvararen jagar honom från för långt bakom.

Ungefär 30 minuter in är det Bruce Saintilus, nyligen från Division III-laget Clark University och en av Pritchards försvarare under sommaren, som jagar Pritchard. Han känner sig nöjd, övertygad om att han tvingat Pritchard in i en dålig vinkel. Men Saintilus springer förbi korgen, så han hinner inte se Pritchard försöka en klumpig layup. Men Saintilus vet ändå. Han ropar bort mot Soares, eller kanske mot basketgudarna som övergett honom och hans försvar: “Gick den verkligen i?”

Så går det i nästan två timmar, ungefär tre gånger i veckan under hela sommaren. Pritchard gör 150 anfall i sin utarbetade dans runt planen: blocket, armbågen, den andra armbågen, trepoängslinjen, hörnet, vingen, den höga slotten, mitten, den motsatta slotten. Han spelar en mot en mot en rullande skara försvarare. De får pauser, han får inga, och om Pritchard skjuter under 60 procent den dagen, äter hans försvarare som kungar på Chipotle och skickar sedan notan till honom.

Han ser det som ett litet pris för de tusentals live-situationer han får under sommaren, för chansen att ställa sig mot en man och försöka överträffa honom. Och sedan göra det igen och igen, och lagra allt i sitt mentala arkiv. Hur mycket basketdataanalys är för mycket? Gränsen finns inte.

“Mitt tillvägagångssätt är nog lite annorlunda”, medger han.

Tillvägagångssättet är faktiskt Kyrie Irving-likt, om man frågar Dave Lewin, Celtics assisterande general manager.

Lewin tillbringade den tidiga delen av sin karriär i Cleveland, i Irvings närhet, och om Lewin någon gång gick in i anläggningen på kvällen fanns det god chans att Irving också var där och spelade en mot en.

“De är uppenbarligen olika”, säger han. “Men i deras sätt att spela en mot en som en form av färdighetsutveckling är de två spelare som jag sett göra det mest.”

Pritchards besatthet började tidigt. På high school tränade han på ClubSport, ett gym nära West Linn. Han var aldrig någon fysisk underdog: “Oansenlig till utseendet”, säger hans gamla high school-tränare, Eric Viuhkola, med en mjuk ton. “Det var inte så att LeBron James kom in i gymmet.”

Ändå fångade han uppmärksamheten hos en annan lokal gymbesökare. Steve Blake närmade sig slutet på sin 13 år långa resande NBA-karriär, men han knöt ett band med tonåringen. Under hela sommaren före Pritchards andra år på high school hämtade Blake honom tre gånger i veckan, ibland fyra, för att spela en mot en. Pritchard förlorade. Och förlorade och förlorade, vilket kom som en överraskning för precis ingen utom Pritchard.

“Det förstörde mig”, säger han. “Varje dag.”

Han gjorde det till sitt livs uppdrag att vinna över Blake innan sommaren var slut. (“Vanvettigt, eller hur?” säger Brian Scalabrine, som blev Bostons mest älskade bänkspelare i början av 2000-talet och nu är lagets TV-analytiker. “Att tro att en 15-årig kille ska vända sig om och slå en NBA-spelare.”)

Pritchard lyckades aldrig, men han valde alltid att komma tillbaka för mer. För hans svar, åtminstone när det gällde basket, var alltid mer.

Det fanns en annan dag, också på high school, när Pritchard kom till Viuhkolas träning med händerna förbundna. Hans far, Terry, hade skaffat ett par viktade bollar så att Pritchard kunde finslipa sin dribbling. Pritchard dribblade med dem så mycket, så länge, att huden på händerna gick sönder.

Om han inte blödde, bokstavligen eller bildligt, så tränade han inte. Eller åtminstone inte tillräckligt hårt, tyckte han.

Bekvämlighet blev en egen sorts obehag.

Hans high school-lagkamrat Brooks DeBisschop märkte en dag att Pritchard vred på kroppen vid sitt skrivbord på lektionen. Pritchard förklarade att det var ett bra tillfälle att jobba med sin höftrörlighet.

Precis som hans lunchrast var ett bra tillfälle att pressa in lite plyometri. Pritchard gick redan på tidiga och eftermiddagsträningar, så han träffade Terry på high school-banan under den enda fritid han hade kvar. Pritchards motivering var att han läst att Russell Westbrook tagit ett stort kliv mellan sitt andra och tredje år, och att han bara behövde slipa sin atletik för att göra detsamma.

Det finns, insisterar Pritchard, en rak linje från de striderna mot Blake, och de höftsträckningarna i klassrummet, och de plyometriska lunchpassen, till hans nuvarande besatthet av en mot en. Han är NBA:s galnaste vetenskapsman, och de där en mot en-spelen är ett mikroskop. Ett tillfälle att lägga sitt spel under lupp och observera det på atomnivå.

I Game 5 i förra säsongens serie mot Sixers, tidigt i andra perioden, drev Pritchard hårt mot korgen och gjorde ett veck-steg runt Joel Embiid. Joel Embiid, elva tum längre och 75 pund tyngre. Pritchard satte axeln i centern, och Embiid flög bakåt ett gott 5 eller 6 fot.

“Han knuffar Joel Embiid från hans plats för att få en layup”, säger Scalabrine. “Det är nog ganska stor chans att LeBron inte knuffar Embiid från hans plats för att få en layup.”

Pritchard är stark, men om det verkar konstigt att han trotsar fysikens grundprinciper genom att fysiskt trycka undan Embiid, så beror det på att han egentligen inte går emot vetenskapen. Det är bara finter. Eller, rättare sagt, finter med kroppen.

“Folk säger alltid att Payton kanske är en av de starkaste spelarna pound för pound”, säger Soares. “Men egentligen vet han bara hur man använder andra spelares kroppar mot dem. Han vet verkligen när han ska utnyttja sina motståndares tröghet, fart eller riktning mot dem.”

Eftersom han har testat det tusentals gånger, kanske tiotusentals, uppskattar Pritchard. Mot europeiska proffs och semiproffs och killar som är professionella övningsspelare. De försvarar honom, ger honom skottlägen, går igen och igen, och mer och mer och hårdare och hårdare, tills minnet har satt sig i musklerna.

För det finns något med en fuktig gymnastiksal, och han kommer alltid att återvända till det laboratoriet.

“Han är en absolut utomordentlig i det han gör”, säger Scalabrine. Vilket förklarar varför upplevelsen av Pritchard-basket har en nästan febrig drömkvalitet. Den är orimlig.

Här är den här 6 fot 1 tum-killen, ehm, blöt, som lever i farozonen och sedan tar sig in bland de absoluta eliten. Förra säsongen fanns det 57 spelare som försökte minst 200 skott i nyckeln (icke begränsat område), och bland dem låg Pritchard på tredje plats med 56 procents träffsäkerhet, efter Jokic och Kevin Durant.

Den här vakten, som inte brukar få startplatsen, får nästan alltid bollen i slutet av anfallen. Han gjorde 86 fältmål med fyra sekunder eller mindre kvar på skottklockan under säsongen 2025-26, 12 fler än Durant, hans närmaste konkurrent. Och hans effektiva skottprocent på dessa skott, 51,6 procent, var bara underlägsen Jalen Brunsons 51,7 procent bland spelare som tagit minst 100 skott, enligt ESPN Research.

Det här underdimensionerade hotet mot korgen tar sig till korgen med kraft snarare än fart, och den enda passande frågan är: Hur då?

“Payton kan ta något som borde vara omöjligt, och han kan arbeta sig igenom det för att göra det inte bara möjligt att överleva, utan för att han faktiskt kan blomstra”, säger Scalabrine. “Och det enda man kan peka på är detta: Han är ett vildsint, absolut vilddjur när det gäller hur han arbetar.”

Med andra ord är Pritchard varken trollkarl eller mirakel. Han är snarare en fanatiker, säger Scalabrine. Under sommaren, när han åtagit sig alla de timmar av en mot en-spel. Och under säsongen också: Mannen förvandlas till en försäljare efter Celtics träningar, desperat efter att sälja sig till vem som helst som vill spela mot honom, överraskning, en mot en.

“Han är som en vilsen valp”, säger Scalabrine. “‘Åh, ni vill spela en mot en? Vill ni spela en mot en? Vill någon spela en mot en?'”

Förra säsongen var John Tonje på väg ut från Auerbach Center, Celtics träningsanläggning, efter att just ha avslutat ett lyftpass och redan mentalt planerade lunchen. Då kallade en assisterande tränare tillbaka honom med några tydliga order: Kom och försvara Payton.

Tonje, då rookie, var glad över att bli kallad till tjänst. Åh, det här ska bli roligt, tänkte han.

Sedan gjorde Pritchard 17 skott i rad.

“Killen missade inte”, säger Tonje. “Det var pinsamt.”

Nana Foulland, en av Celtics player enhancement-tränare, började räkna Pritchards raka skott. Tonje pressade upp, men Pritchard fick en vinkel och gick förbi honom. Ett! Tonje stängde av honom, men Pritchard var redan på väg till sitt andra skott och drog sedan upp till ett kontrat fadeaway. Två!

Bostons huvudtränare Joe Mazzulla anslöt sig till Foulland vid åskådarplatsen. Han korsade armarna, vilket för Mazzulla räknades som entusiasm, och följde händelserna från mittlinjen medan Pritchard fortsatte att krossa allt motstånd.

Vid något tillfälle accepterade Tonje sitt öde. Om han inte blockerade Pritchard eller stal bollen förstod han att skottet skulle gå i.

“Det var mitt välkomstmoment i ligan”, säger Tonje. “Det fanns bara ingen chans att missa.”

TILLBAKA PÅ high school på Cape Cod är Pritchards tröja, som var ljusgrå när han anlände strax efter gryningen, nästan svart av svett inom en timme.

Han tar en sällsynt paus, men inte en rast. Nu sitter han framåtlutad över en laptop tillsammans med en av sina andra tränare, Rocky DeAndrade, och går igenom film på Brunson. En noggrann analys pågår för att förstå hur den 6 fot 2 tum långe Brunson blivit en av världens bästa på att vinna frisparkar.

Brunson har precis fått NBA Finals MVP-utmärkelsen, så många vill vara mer som honom. Men Pritchard, liten, listig, isolationsdominant och nu utan Jaylen Brown, kan vara unikt placerad för att göra ett försök att bli nästa Brunson. Eller åtminstone nästa Brunson-liknande spelare.

“Om han får den säsong vi tror han kan få, kan den uppfattas som ett genombrott”, säger Lewin. “Men jag tror att vi kommer att se det som en fortsättning på de saker han gjort bra tidigare, när han fått chansen. En del av den riktigt lovande isolationsutvecklingen och mellandistansskotten som han hade förra året, med mer av den trepoängsframgång han haft tidigare i karriären.”

Celtics behöver det uppfattade genombrottet eller fortsättningen på de sakerna, för någon, eller några, måste hjälpa till för att fylla Tatums Brown-formade lucka i Boston. Paul George har kommit till laget vid 36 års ålder och är på den offensiva nedgångens väg, så även om hjälpen blir kollektiv är det stor sannolikhet att Pritchard måste bli den de facto ordföranden i kommittén.

Även om den här säsongens (mycket) tidiga resultat har varit blygsamma, är de i och kring Celtics optimistiska om Pritchards förmåga att göra just det. “Jag tror att han kommer att snitta över 22 poäng per match”, säger Scalabrine. Och det verkar som om resten av ligan delar den uppfattningen.

I årets NBA GM-enkät, som publicerades kvällen före säsongen 2026-27, dominerades kandidaterna till genombrottsspelare, föga överraskande, av ett gäng nyligen draftade toppspelare på väg in i sina andra säsonger: Dylan Harper, Cooper Flagg, Collin Murray-Boyles. Även Pritchard fick röster, den tidigare draftade i övre 20-talet, som nu går in i sitt sjunde år.

Det här är alla positiva signaler för Celtics.

“Vi har bett honom att vara mer för oss varje enskild säsong”, säger Mazzulla. “Han har förmågan att ta på sig det laget behöver vid just det tillfället, förstår du?”

Så, visst, det är aldrig fel att ta fram sin inre Jalen Brunson. Det är bara det att tiden nu är perfekt för Pritchard och för Celtics. Och det är inte så att Celtics letar efter någon som ska förvandlas till en världsledande förstaoption. De har redan det i Tatum. Bra, för även Brunson-liknande är en tung uppgift.

En sak med Pritchard är att han älskar en tvivlare. På high school förde han en “bränd bok” med en lång lista över sina kritiker och brister: för kort, för oatletisk, för långsam, för dålig, så synd. Hans egen far fick en plats i boken bara för att han föreslog att Pritchard skulle titta på några Ivy League-program under high school-rekryteringen.

Ännu i dag finns det en scout som Pritchard fortfarande retas med, eftersom scouten en gång skickade en dyster bedömning via sms till en av Pritchards collegetränare under draftprocessen. Han tror inte att han blir en NBA-spelare, skrev han. Kanske en bra utlandsspelare, i bästa fall en kille vid namn Kevin Pangos. Inget illa menat mot Kevin Pangos, tidigare Gonzaga-stjärna och tvåfaldig All-EuroLeague-utnämnd, säger Pritchard, men han siktade på något större.

Så det finns folk där ute som inte tror att Pritchard har det i sig? Bra. Till och med bra, för om det inte fanns någon som förklarade det som ett dårskap för honom att sträva efter något större, att sträva efter även i stil med Brunson, så skulle han ändå hitta dem.

“Det finns alltid tvivlare”, säger han. “Det finns alltid nästa steg som folk tror att man inte kan nå. Så man letar efter det och man hittar det.”

DEN SISTA dagen i september, med Celtics två dagar in i träningslägret, samlas Pritchard och Mazzulla i en tvåmannahuddle på lagets träningsplan. Det vinkas mycket med händerna, och vid ett tillfälle knuffar Mazzulla lätt till Pritchard med armbågen, kanske för att bättre visa spelet de verkar diskutera.

Allt ser mycket allvarligt ut, eftersom Mazzulla är känd för att vara mycket allvarlig, men då händer något överraskande. Mazzulla bryter sin fasad och bryter ut i ett äkta leende.

Mazzulla … gillar Pritchard. Dessutom gillar han att räkna med honom.

“Jag kommer alltid att satsa på Payton”, säger Mazzulla.

Det var inte alltid så här harmoniskt. När Mazzulla fortfarande var assistent i Celtics ville han gärna smutsa ner händerna och spela 5 mot 5, och en dag hamnade han i samma lag som Pritchard. Spelet blev hetsigt, och Mazzulla blev rak i sin kritik.

Du gör inte människor bättre, skällde han på Pritchard.

Pritchard blev irriterad. Allt han någonsin gjort var att arbeta sig utmattad. Men det var just detta, hans primitiva behov av att överarbeta, att överleva, att överlever, som till slut blev både tillgång och brist.

En av Pritchards gamla forskarassistenter i Oregon, Zack Gonzales, såg hur Pritchard, som senior, dag efter dag försökte bryta andan ur en förstaårsvakt. “Paytons mål varje dag var att få honom att gråta”, säger han. “Han var som: ‘Jag ska döda honom.'”

Så där stod Mazzulla och försökte säga till Pritchard att han upprepade historien. Han hade en sådan tunnelseende för att överträffa alla andra att han glömde att ta med alla andra på resan.

Ålder och erfarenhet, och ett brev senare från Mazzulla med en försoningsgest, har slipat de vassa kanterna. Pritchard har en mjukare touch i dag. Det blev inte av, men han hade hoppats kunna bjuda in de nya Celtics-spelarna till sitt träningsläger på Cape Cod. Och han är lite mindre benägen att döda, även om John Tonje gärna skulle vilja säga något om det.

“En pest”, sa Mike Conley, som gick med i Celtics den här säsongen, under de första dagarna i träningslägret. “Han är en fullständigt galen människa när det gäller att försöka förbättra sitt spel.”

Han är en pest för att det är vad som tog honom hit, till alla dessa olika versioner av Payton Pritchard: bänkstjärnan och ibland startspelaren; värmeguden och ligans mest oväntade isolationsgud; ägaren av den tvååriga förlängningen på 44,2 miljoner dollar som gör honom till Celtic fram till 2030. Och en hörnsten i det som kommer härnäst.

“Jag kan inte vakna”, säger han, “och vara Wemby.”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *